emjc

Inte saknar jag det inte. Hjälpte Kaya med läxan idag i alla fall. Först läste hon några sidor ur en bok för mig, sedan fick hon träna på stavning och när vi kommit igång så pass bra så ville hon träna på att skriva lite också. Duktig unge, om man bara hade den viljan att plugga då man gick gymnasiet haha.

 

Det här känns helt otroligt bra. Igår gjorde jag något som jag drömt om en längre tid. Bokade en resa till Australien i april. AUSTRALIEN. Och att det bara kommer ta sisådär 6 timmar att resa dit är ju helt SJUKT. Jag är så fruktansvärt glaaad. Men vi ska vara tacksamma som har det så bra med billiga flygpriser och grejer i Europa, för att resa lika långt i Europa hade förmodligen gått på mindre än halva priset jag och Emma betalade nu. Dock säger jag skit samma, för det är ju faktiskt Australien det handlar om. Förhoppningsvis kan jag dra mig dit en gång till också i jan/feb. Vi får se hur det blir, men jag håller tummarna för det!

 

Igår blev det tydligen lite kalas här hemma. De är ett gäng som brukar umgås några gånger i veckan och alla är sjukligt festliga om jag får säga det själv. Så igår blev det först att sitta och bara prata om allt möjligt, sedan blev det middag och efter det var det helt plötsligt dags för drinking games. De tyckte att det var skitkul att ge mig fler och fler öl, men trots det verkade det som att det var alla andra som blev askalas. Jim, min s.k. värdpappa, frågade mig vid halv ett nångång hur det kom sig att det var jag som drack men alla de "vuxna" som blev stupfulla. "Because I'm swedish" sa jag bara, det måste ju ha något med det att göra haha ;)

 

I torsdags drog jag och Emma till Hamilton och var astaggade för att vi skulle dra och se Taken 2. När vi väl kommer dit säger GPSen att bion bara är sisådär hundra meter bort, så vi ställde bilen i ett parkeringshus och tänkte fortsätta gående därifrån. Vi hittar en biograf, som är helt fel. Fortsätter gå och hittar en skylt till den bion vi skulle till, men skylten ledde oss bara till ett halvtomt parkeringshus? Sjukt frustrerande. Så vi vandrade omkring i stan, med hoppet att denna stora bio skulle uppenbara sig, men allt förgäves. Gick förbi en isrink och funderade på om vi skulle åka lite skridskor istället, men de stängde efter 30 min så att betala 100 kr för det kändes inte ok. Vi gick förbi en bowlinghall/casino/nånting, funderade på om vi skulle dit. Men nä, att sätta sig på Dunkin' Donuts och prata ikapp var förslaget som vann. Det var en sjukt trevlig kväll, men hade ju gärna sett filmen hahaha. Alla här hemma tyckte att det var lite roligt att vi åkt 6 mil till Hamilton för att sätta oss på Dunkin'... Men what to do liksom ;) Det blev en sjukt trevlig kväll ändå, och vi kommer ju få fler chanser att se filmen senare!

 

Äntligen kan jag använda den söta lilla nyckelringen som jag fick i födelsedagspresent. På förra stället så låste vi ju aldrig dörrarna till huset och bilnyckeln var alltid i bilen, så några egna nycklar behövde jag inte. Här är det däremot andra bullar så nu har jag äntligen användning av den!

 

Så i fredags när jag anlände hit till mitt nya hem så drog vi mer eller mindre direkt till brandstationen för att äta middag. Jim (mannen här i huset) volontärarbetar för brandkåren här, så that's why. Där samlas gänget av brandmän + familjer för att äta mat som Jim även lagar (han är såklart utbildad kock..). Det var ett mycket härligt gäng så jag lär ju hänga med fler gånger. Det är nämligen deras lilla fredagstradition. 

 

Bussresan upp hit till Putaruru gick förvånandsvärt bra. När jag ställer in mig på att något kommer att vara fruuuuktansvärt drygt så går det oftast helt utan problem. Det brukar ju oftast inte vara helt fantastiskt att på en onsdag behöva åka 7 timmar buss för att på fredagen åka exakt samma väg tillbaka, men det var inga problem om jag ska vara helt ärlig. Jag satt där med musik i öronen och drack från min vattenflaska. I 7 timmar. Och blev inte uttråkad. Det är starkt jobbat om ni frågar mig haha ;)

 

I alla fall så körde vi förbi Turangi och utanför deras I-site (typ turistbyrå) så har de hissat upp den svenska flaggan! Var skitsvårt att få på bild då vi körde lite halvfort förbi. Sedan när vi kommit runt huset lite så ser jag den franska flaggan också!? Och självklart den nyzeeländska (ja tydligen är det så det stavas? googlade..). Så Turangi verkar ju helt och hållet vara staden för mig. 

 

För en vecka sedan så satte jag mig på bussen från Napier till Tokoroa för att bo några dagar hos Emma. Det var främst för att jag i tisdags skulle träffa min nya familj och se att allt funkade och sådär. Det blev ändå två-tre dagar i Tokoroa med Emma så vi fick prata lite svenska igen, känns som att man börjar prata mer och mer svengelska tyvärr haha! 

 

 

 

Ja vår fredagskväll (förra veckan) tillbringades ju då i Napier stad. Vi hittade ett otroligt mysigt litet backpackers ställe på andra sidan hamnen. Varför vi åkte dit var för att förra gången som jag och Emma var där så fick vi veta att det är the place to be om man vill vara med om lite nattliv. På motellet eller vad man ska kalla det, så träffade vi på en kille som jobbade för akvariumet som vi besökt tidigare, sen jobbade han lite extra där på motellet i receptionen för att få bo där gratis. Han ville hänga på oss ut och så blev det. Sjukt rolig kväll, träffade på personer som jag träffade ute förra veckan i Palmerston North (tror ni man börjar inse hur liten denna ö egentligen är, eller? hahah). Så, kan inte säga annat än att jag är nöjd. Så här kommer bilder på var vi bodde, vår fantastiska middag (hehe), vår utsikt och lite av pingisspelandet innan vi drog ut. Helt fantastiskt!

 

Vi drog oss till det gamla fängelset i Napier. Där fick man en liten rundtur och man fick höra alla historier om vad som hänt där och vilka övernaturliga grejer som fortfarande sker. Det var ett backpackers tidigare under några år, men då vissa vaknat upp med otäcka blåmärken och andra skador så stängde man ner det och gjorde stället till en turistattraktion istället. Vi var ju där kring tre på eftermiddagen så det var väl inte den läskigaste tiden att besöka stället direkt. Men det var ändå lite småläskigt sådär haha ;)

 

Drog iväg till ett chokladmuseum, men inte för att gå in till själva museumet då det kostade typ cirkus 40 spänn att gå in (haha snål), utan bara för att dra till caféet och prova deras "hot chocolate extreme". Det är då smält choklad och man får välja om man vill ha chili i eller inte. SJUKT gott haha! Hittade även lite svenska på väggen där ;)

 

Ja, så nu har man varit på både Nya Zeelands nationalmuseum och nationalakvarium. Jag hade helt klart förväntat mig att få se mycket mer inne i akvariumet, för som nationalmuséet Te Papa så var det ju typ 4-5 gigantiska plan med massor om information om precis allt. Nationalakvariumet bjöd på lite olika djur och sådär som tog 40 minuter att gå runt hela grejen ifall man intresserade sig av allt. Det var dock lite småhäftigt med undervattenstunneln där hajar och rockor och grejer simmade omkring.

 

Yes, vi är fortfarande inne på torsdagen i Hastingsområdet. Eller egentligen ska jag väl kalla det för Hawke's Bay då det är samlingsnamnet för Hastings/Havelock North/Napier och allt på den kusten. Så detta är ute vid kusten lite norr om Hastings och Havelock North. Mot Napier. Och jag är hyffsat säker på att jag förvirrade precis alla som just läste detta, men kolla på en karta så blir det väl lättare att förstå ;)

 

Vi kom dit lite väl sent och tidvattnet var påväg in, så vi gick kanske 3 km längs stranden för att vi ville komma längst bort till själva Cape Kidnappers, men tillslut fick vi klättra alldeles för mycket på klipporna och det gjorde ont då vi var barfota. Så vi vände om och typ sprang tillbaka de där 3 kilometrarna som vi gått för att inte behöva simma hahaha.

 

Just nu lär jag väl vara någonstans mellan Otaki och Putaruru på en buss som jag måste bekanta mig med i hela 7 timmar. Inte okej egentligen. Men jag tänkte förklara läget eftersom jag inte gjort det tidigare.

 

För två veckor sedan kom Gill och sa till mig att hon sagt upp sig på jobbet. Jag har vetat sedan länge att hon inte trivs med jobbet trots att hon bara måste dit måndag-onsdag. Men nu hade hon alltså sagt upp sig, vilket innebar att hon skulle börja vara hemma hela tiden. Om hon är hemma hela tiden, behövs jag verkligen då för att ta hand om hennes egna barn? Njae, tror inte det va. Och utan jobb, hur ska hon betala mig för att göra det? Inte hållbart helt enkelt. Så i och med att hon sa upp sig så försvann ju mitt jobb rätt fint.

 

Jag började ta kontakt med olika familjer och vips hade jag tre olika möjligheter. Ett av förslagen befann sig uppe i Emmas trakter i en liten stad som heter Putaruru, så jag drog mig till Emma efter min och Madis lilla tripp för att i tisdags träffa min potentiella nya värdfamilj. De visade sig vara en underbar familj, fina föräldrar och väluppfostrade barn. De gillade mig också så därför tog jag bussen hem i onsdags för att packa alla mina grejer och nu sitter jag på bussen igen för att åka tillbaka. Så jag har officiellt ingenting med Otaki att göra längre, det är ett avslutat kapitel.

Det betyder dock inte att jag aldrig kommer dra mig söderut igen och hälsa på, för det vill jag mer än gärna!! :) Men nu när jag befinner mig lite längre norrut så kommer jag börja titta på möjligheten att besöka Auckland, detta lands största stad. Känns ju som att det kan finnas ett och annat roligt att göra där! Hamilton står också högt på min lista. Så på ett sätt var det ju bra att jag behövde flytta eftersom jag nu har möjligheten att besöka andra städer än de jag redan varit och besökt :)

 

Efter att vi vandrat runt på Te Mata Peak så tänkte vi dra till Cape Kidnappers. Vi hade dock ingen karta eller vägbeskrivning så vi körde bara på känsla. Vi visste i alla fall att vi behövde dra oss mer ut mot havet, eftersom det är som en strand/klippa vid havet. Så efter en stunds virrande så hittar vi en skylt mot Ocean Beach. Vi tänkte bara att ocean = hav, beach = vid ett hav, så det måste ju vara rätt. Och om det är fel så kan man kanske åka med någon parallelväg mot Cape Kidnappers i så fall. Det var fel, fel, fel. Men ändå ett helt okej fel eftersom det var rätt fint där ute. Det gick inte att ta sig någonstans därifrån, så vi gick omkring på stranden och fotade, men sedan fick vi ta bilen och vända för att sedan hitta dit vi faktiskt skulle egentligen. Utan karta och allt!!

 

Detta är då fortfarande förra torsdagen. När vi hittat någonstans att bo så åkte vi ut till Havelock North för att besöka Te Mata Peak. Det ligger 400 m.ö.h. och att vandra där i de branta kullarna var inte att leka med. Redan efter tre steg kände man hur det bara brände i vaderna, förhoppningsvis hade det med den tunna luften att göra.... fick till några fina bilder iaf.

 

I torsdags började vi med att vakna upp till en fantastisk soluppgång. Jag hade inte sovit sådär jättebra då jag drömde att det kom typ gröna korvar ur väggarna, så jag flög upp ur sängen vid 2-3 tiden och sa till Madi "THE WALLS... THE WALLS!!" Hon sa i princip bara "whatever" vände sig om och somnade om. Jag själv fortsatte att vara rädd för väggarna tills jag tillslut kunde somna om hahaha. Gud vad vi skrattade åt det morgonen efter.

 

Vi gjorde oss i ordning för att ta bussen kl 8 till Masterton för att därifrån hyra en bil. Förmodligen det bästa vi kunde ha gjort, för bilen gjorde att vi kunde åka omkring överallt. Sjukt smidigt! Därifrån åkte vi till Hastings som då är ca 20 mil norrut där på östkusten.

 

Så i onsdags drog jag och Madi till Greytown tillsammans med hennes värdfamilj. Dels för att få komma bort från Otaki lite till, dels för att få se lite nya saker. Greytown i sig var väl kanske inte riktigt det vi förväntat oss då vi fått det uppmålat som världens sötaste lilla stad med mycket turistattraktioner och grejer att göra. Det vi hittade var ett historiskt träd. Ni hör ju. Historiskt TRÄD? Ja, så vi stannade och kollade på det, det var väldigt fint. Sedan när vi gick till något informationcenter mötte vi en äldre kvinna som tog oss till ett ställe med massa bilder från hur staden såg ut för 100 år sedan osv. HUR söt som helst var hon.

 

På kvällen gick vi endast ner till vårt lilla hotells restaurang och delade på en pizza samt en pastarätt med bacon, och pratade om allt möjligt över ett glas vin. Helt plötsligt kommer en kille i 25-årsåldern till vårt bord och sätter sig ner för att prata. Han var förmodligen påverkad av alla möjliga olika droger, så han var verkligen otroligt skum. När han sedan gick ut för att röka så flydde vi upp till vårt rum för att bli av med honom. Efter ett tag så gick vi ut igen för att ta ytterligare någon drink på något annat ställe. Vi gick in på Saluté där vi stötte på den enda personen i hela Greytown som vi kände, nämligen Madi's värdmamma Jo. Sjukt trevligt blev det i alla fall och det var alltså vår dag/kväll i Greytown.

 

Har ju varit borta i en hel vecka nu. Kul att se att folk fortfarande klickar in sig på bloggen trots att ingenting händer här haha! 

 

Ska börja visa upp lite bilder från min tripp med Madi, vi åkte till många olika ställen så det blev massor med bilder. Jag har under denna period kirrat nytt jobb också så på fredag säger jag hejdå till Otaki och hej till Putaruru 40 mil norrut.

 

Bjuder på en härlig låt för tillfället. Vet ju inte vad som spelas i Sverige, men denna är helt fantastisk. Den spelas flitigt på radion här borta och Guy Sebastian har en röst jag vill gifta mig med.

Blev ju lite shopping under den här helgen i Wellington/Palmerston North. Jag köpte ett par svara jeans, då mina gamla från Cheap Monday har gått sönder helt och hållet. Sedan blev det ett par vita Converse i läder, Converse är mycket billigare häääär... De köpte jag eftersom mina svarta Converse faktiskt håller på att falla isär då jag har använt dem otroligt flitigt sedan mars förra året. Det blev även nya lösögonfransar och ett sjukt snyggt nagellack. Men jag vill inte ens tänka på hur det kommer se ut när jag ska försöka ta bort det. Att ta bort glitternagellack är bland det värsta man kan försöka göra.

Drar mig nu norrut igen för att besöka Greytown med Madi. Vi får se vad som händer efter det, men tanken var väl att vi skulle se oss runt på den linjen och sedan besöka Masterton och Hawke's Bay/Hastings/Napier också. Bloggningen kommer därför inte prioriteras över huvudtaget då jag inte ens vet om vi har internet någonstans. 

 

Söndag kväll är jag inte heller tillbaka här hemma, utan då är jag i Tokoroa hos Emma. Jobbar inte med familjen här i Otaki längre, så jag är på jakt för att hitta en ny. Det är därför jag kan flänga omkring lite hur jag vill, vilket är rätt skönt, men inte hållbart då jag måste tjäna pengar på något vänster! Det finns en familj där uppe i Tokoroa-trakterna i alla fall, så jag ska träffa dem på tisdag. Nu hoppas vi på detta ;)

 

I fredags åkte vi vidare till Palmerston North, och den där staden alltså... Jag har nog inte sett så många snygga människor samlade på ett och samma ställe tidigare. Det är en universitetsstad så i princip alla är unga, men inte nog med deras lämpliga ålder, alla ser verkligen sjukt bra ut där. Vad hände?

 

Har ännu färre bilder från dagarna i Palmy, men tre st kan ni få se i alla fall haha. Vi var lite slitna efter dagarna i Wellington, men trots det så hamnade vi ute i nattlivet både fredag och lördagkväll. Första kvällen träffade vi en sydafrikan på hotellet som vi hängde med tills vi drog ut, han var rätt tråkig så vi försökte skaka av oss honom. Vi hade till en början inte alls roligt, men då sa vi bara att det blir ju helt och hållet vad vi gör det till så vi tog tag i saken, satte upp lite mål och körde full gas därifrån. Jag sa till Emma att hon skulle bli bjuden på tre drinkar och hon kontrade med att jag skulle lyckas med fem. Tror ni vi klarade våra mål eller? Självklart! Och tror ni vi kom hem till hotellet klockan 10 på morgonen dagen efter eller? Självklart! 

 

Nästa dag strosade vi omkring på stan, köpte massa goda ingredienser till en middag vi tänkt koka ihop själva. På kvällen tänkte vi bara gå på bio och ta det lugnt. Det gick inte jättebra det heller. Vi käkade middag. Vi gick på bio. Sen träffade vi några rugbykillar på hotellet som ville förfesta. Så vi drog ut en sista gång för helgen med dem. Hade otroligt kul denna kväll med, råkade träffa folk som vi träffat i Taupo för två månader sedan också. Rätt sjukt att man börjar träffa folk som man bekantat sig med tidigare haha!

 

Alla bilder jag tog: Gullemma och shotsshotsshots

Wellington Zoo var tyvärr lite av en besvikelse, bara för att det var otroligt blåsigt och regnigt när vi var där så alla djur gömde sig (de var som utomhus i burar och grejer). Så vi gick omkring där ett tag, men tillslut kände vi att vi inte ens tyckte att det var särskilt roligt så vi drog iväg till Te Papa istället. 

 

Te Papa är ett nationalmuseum som förklarar om alla djur, människor och även sporter och mode som funnits i landet genom tiderna. Det var ett otroligt häftigt ställe, och allting var väldigt snyggt förklarat osv. Tyvärr tog jag knappt några bilder där inne, men det var ballt i alla fall. Kanske får göra ett till besök där så att jag kan visa upp mer ;)

Ni minns bion jag drog till Madi med? Den amerikanska au pairen alltså. Jag sa ju att det var så stört hemtrevligt där då man fick sitta i soffor och kunde bli serverad vin eller kaffe eller vad man nu var sugen på under filmens gång. Jag och Emma drog i alla fall dit i tisdags och såg på Hope Springs (fantastiskt pinsam film haha!). Och då tog jag även en bild på soffan bredvid oss. Hade inte detta lika gärna kunnat vara i någons vardagsrum?

Egentligen så är det rätt sjukt att jag bara kan bestämma mig en dag för att åka till Wellington och 50 kr senare vara där. Jag är i Nya Zeeland!! Har inte förstått det ens efter tre månader.

 

Jag, Emma och Madi åkte i alla fall till Wellington förra onsdagen för att stanna där i två nätter. Vi hann med två galna utekvällar, Te Papa (nationalmuseum), Wellington Zoo, shopping och en och annan måltid också (tro det eller ej). Har varit duktig på att filma, men mindre duktig på att ta bilder så jag har egentligen inte så mycket att bjuda på.

 

Det roliga var att Emma vaknade upp på torsdag morgon i alla hennes kläder, till och med skorna var på, och hennes första tanke var "fan, vi drog aldrig ut igår, gud vad tråkigt att jag skulle hinna somna". Det går att tillägga att vi varit ute till kanske 6 på morgonen hahaha. Vi var verkligen överallt och ingenstans den kvällen. Vi alla tappade bort varandra, men alla i hela det här landet är så sjukt hjälpsamma så alla ville ta hand om oss på varsitt håll och tillslut så hade vi hittat varandra igen. Vi hamnade på en bordell/strippklubb båda kvällarna också av någon anledning, någon galen tjej tog sig in på vårt hotell och började ta av sig kläderna inne på någon annans rum hahaha. Polisen fick komma dit och föra bort henne och allting, så shit went down in Wellington kan man ju säga.

 

Emma hade kommit hit, barnen ville göra precis samma sak som dagen innan. Så jag tog dem till samma lekpark och de ville tillbaka till stranden för att hitta fler snäckor. Olivia gav mig förövrigt ett skitsnyggt halsband som hon gjort själv också efter strandbesöket dagen innan. Emma fick både halsband av Olivia och armband av Ben, hon blev otroligt glad ;) haha!

 

I onsdags kom några småtjejer förbi för att dels hänga med Olivia och Ben, dels för att rida. Det blev en sväng till ån också för att bada. Jag stod bara där och skakade på huvudet. Bottnen består i princip bara av sjögräs och lera, hade ju dött av den äckliga känslan att stå på det.

 

Denna skönhet ska jag förmodligen tävla i hoppning, dressyr och fälttävlan om två veckor. Cash är namnet på snyggingen, men vi får se om jag ens är kvar i Otaki om två veckor. Vet inte riktigt hur framtiden ser ut nu. Vet ingenting alls!

 

Barnen har ju lov i skolan, och eftersom jag är deras au pair så måste jag ju ta hand om dem och se till att de inte är uttråkade. Vi drog då förra måndagen till en lekpark och till stranden för att plocka snäckor. Några bilder:

 

Har stött på lite komplikationer här. Emma kommer hit till min lilla fjuttstad om sisådär 40 minuter så snart får jag prata av mig med henne. Det kan behövas, för jag vet inte riktigt vad som just hände. Det kan antingen vara något positivt, eller inte positivt alls. Men vi får se helt enkelt. Att prata behövs iaf!